Nedrans blogg.

Jag har redan börjat tröttna på bloggandet. Faktum är att jag hellre har gått ut med soporna dom senaste dagarna, som en ursäkt för att slippa blogga. "Hinner inte, har endel sopor att slänga" Vilket iof sig inte är någon lögn. Med varje bloggsvacka kommer något gott, som jag lite fyndigt brukar säga. Jo, det är rent och snyggt här nu. Det luktar just ingenting.

Nåväl, påskhelgen är på intågande och det ser ut att kunna bli några riktigt trevliga dagar. Återkommer om detta!

Happy Easter everyone!

Mission Impossible för en i-landstös.

Finns det något tråkigare än att gå ut med soporna? Really.
Jag bor i villa och behöver bara gå ut genom dörren, ner för en liten trapp och tre meter till höger, där det står en grön soptunna i plast. Jag lyfter på locket, slänger i påsen, vänder och går upp för trappen igen. Öppnar och stänger dörren. Färdig.
Men ingenting känns jobbigare än detta och jag kan dra ut på det, in i det sista. Ibland händer det att soporna börjar lukta illa, men då knyter jag bara ihop påsen och ställer ut den på farstubron. Är det mörkt och kallt så vill man ju gärna slippa tre meter och en trapp. Två gånger tre är lika med sex, brukar jag tänka. Plus trappen.

Men när soporna står på farstubron så finns dom inte längre. Dom står lite till vänster och jag går ju åt höger, så jag ser dom inte. Och jag tänker mig noggrannt för varje gång jag går ut genom dörren. Stadig blick till höger, ner för trappen, förbi den gröna soptunnan och ut genom grindarna. Yes! She did it again.

Syns inte, finns inte.

England vs USA.

Ok, Indien visade sig vara lite väl hastigt påkommet. Visum krävs och det får man ju inte på en vecka. Men jag är trött på mina 25 kvadrat. Trött på stan, trött på det här landet. Så vilka är valmöjligheterna när det blir ett otäckt eko om man skulle råka nysa i blånboken? Man måste ha lite connections, så att säga.

Mr Bush's Förenade Stater, Amerika.
Här har jag systra mi och hon har bott i USA i ca 15 år nu, har nästan lika många ungar och pratar knappt svenska längre. Man är i säkra händer då hon är gift med en "sheriff". En fördel.

Queen Elisabeth's Förenade Kungadömme, England.
I London har jag Jason. Han äger diverse nattklubbar kring Soho, West End. Åker runt i en flashig Mercedes och har en tre-fyra Rolex på armen. Han känner halva stan och hänger med grabbarna i Englands fotbollsliga. Här blir det lite mer glamor, med andra ord.

Boende på båda platser. Är det någon som vill följa med nu då?

Jag och mina maffiapjucks ska vispa ner på stan nu och gå på bolaget, för ikväll blir det kalas hemma hos mig. Ring mig om det är någon som vill hänga på till det ena eller andra landet.
Eller kanske bara komma på fest ikväll.

Vad händer?

Jag funderar på att dra. Vill någon hyra min lya? Köpa en telefon? Lite knark?

Kanske följa med mig?

Kökets nya kylskåp.

Herr B verkar inte bara ha blivit fråntagen sin fria vilja, utan även allt sinne för humor. Jag har åtskilliga gånger försökt att nå honom per telefon, men utan resultat. Ville bara tala om att det inte blir något raderande, that's all! I changed my mind, liksom. Men Herr B:s plötsliga frånvaro får mig att ana att han kanske redan har läst sig till saken, här i bloggen.

Tänk om Herr B inte hade hakat upp sig så mycket på endast ett inlägg, utan kanske hade fortsatt att läsa, t ex inlägget angående Vicks Blå. Då hade han förmodligen inte behövt ha det på det här viset. Vicks Blå kan göra underverk med dom mest enträgna diktatorer, det är ett som är säkert!
Men det är klart, endast gudarna vet väl hur mycket Vicks det ska till med, i Herr B:s fall. Det skulle förmodligen bli en dyr historia det där. Vicks Cool Breeze bör det iaf vara, för att kyla ner eldgaffeln ordentligt.

I övrigt har dagen varit helt ok.
Tommy och jag tog en fika innan jobbet, drack kaffe och diskuterade löner. Tre påtårar kaffe tog jag, helt utan att betala! Men ni som följt min blogg, vet ju att jag gör lite som jag vill numera. Under beskydd av mina vänner Jugoslaverna.

På tal om löner, så kändes det just denna dag, helt rätt att knacka chefen på axeln angående detta. Lite löneförhöjning, alltså. Men chefen säger bara lungt att det inte blir något av med det. Han säger att alla i hans personal har haft samma timlön i sju år och det har fungerat bra. Samma timlön. I sju år. Eftersom jag inte tycker detta verkar helt up to date, så frågar jag om han även har haft samma pris på kaffet genom dessa år, men då vill han hellre prata om kökets nya kylskåp.
Han visar kylskåpet. Det går att öppna och stänga dörren. En lampa tänds och släcks i samband med detta. Det finns olika hyllplan att lägga matvaror på. Det finns en på-och-av-knapp och en termometer. Jorå, det är ett fullt fungerande kylskåp det där!

När jag återgår till ämnet löneförhöjning, så säger han att jag måste bli lite duktigare först, sedan kanske det blir en tia extra. Jag frågar om det är någonting han är missnöjd över, någonting han tycker att jag inte kan tillräckligt bra eller borde göra bättre. Och det finns det tydligen, för han funderar en stund. Sedan säger han att jag borde fylla på med sugrör ute vid kassan lite oftare och om han får bekräftat att jag kan klara av det, så ska han fundera på saken. Jag säger att han kan funderar på det, så ska jag fundera på att skaffa mig ett nytt jobb. Sedan hälsar jag från Jugoslaverna och går hem för dagen.

Det var ett fasligt gnäll.

Mitt ex ringer, ni vet han med diktator-flickvännen.
Upprörd börjar han samtalet med att rabbla ordspråk, som "Nu går skam på torra land" och dyligt. Ja, han kommer från landet. Först förstår jag inte riktigt vart han vill komma med dessa ordspråk, men efter en stunds plockande med synonymer och associationer, så inser jag att det är ett visst inlägg här i bloggen, som fått honom att leva om på det här viset.
Herr B har nämnligen läst "Att smörja en diktator".

Först nu ringer han, vilket alltså måste innebära att han inte har läst min blogg för ens nu och när jag börjar tänka på det, så blir jag också lite upprörd och skulle vilja rabbla ordspråk, jag med. Men Herr B överröstar mig, så jag får tiga. Han säger att jag omedelbart måste radera inlägget, för det riskerar helvetet att braka loss. Var det inte det som hände alldeles nyss? tänker jag. Men när jag för mitt inre börjar att visualisera helvetet, Lucifer och eldgaffeln, så inser jag snart att det är lilla flickvännen vi talar om och då känner jag omedelbart medlidande. Jag tycker synd om Herr B och går med på att radera inlägget.

Men när vi lagt på och jag funderat en stund, så går jag ut till badrummet för att ta mig en ordentlig titt i spegeln. Länge tittar jag. Och det är precis som jag trodde! Det ser inte ut som att jag bryr mig. Nej, här ska inte raderas några inlägg!
Jag tror det är lite grand med Herr B, som med firren Larsson, ibland måste man hamna lite i kläm för att börja ta tag i saker och ting. Fastna bakom en akvariepump eller så. Och eftersom Herr B fortfarande inte verkar kunna stå för våran vänskap, eller ens kunna slå mig en signal utan att få en eldgaffel uppkörd där bak, så är det kanske på tiden att han skaffar sig lite pondus, den konflikträdde saten och tar ett snack med lill-Hitler ang sin fria vilja. Eller så är väl vår vänskap helt enkelt inte så viktig för Herr B och då känns det ju heller inte så viktigt att radera ett helt inlägg, bara för att harmonisera med ett gammalt ex.

Ja, nu blir det väl liv i luckan igen.
Men! Eftersom även jag, någonstans långt där inne, har ett fruset litet stenhjärta, som troget pumpar runt diverse gifter i mitt iskalla blodomlopp, så har jag gått in och censurerat inlägget om lill-Hitler något. Men radera, det blir det inget av med! Jag är för det fria ordet. Go on and sue me. Men jag hänger inte med Hjärtrud och Britta längre, det vet ju ni som läst föregående inlägg.

Jag känner tio jugoslaver och en polack.

En great helg.

Då var helgen avklarad och förbi. Och vilken helg sedan!
Kent var helt suveräna, men Gävlepubliken seg och tråkig.
Efter spelningen blev det förfest på Scandic och sedan utgång på Goya, där det var schysst musik och goda drinkar. Väldigt många goda drinkar. Sedan blev det efterfest, med inga mindre än Kent och vi fick den äran att personligen tacka för ett bra gig. Freddan passade på att tacka lite extra genom att hångla upp trummisen, men runt klockan 06.30 var det läggdags och Freddan fick avrunda hånglandet och tog farväl med en slängkyss.

Lördagen spenderades i ett rökigt kök, tillsammans med tio jugoslaver och en polack och en ljudnivå på ca 130 dB (smärtgränsen, strax över jetplan) Ja, det folkslaget har sannerligen mer temperament än en vanlig Svensson, det vill jag lova! Men när jag insåg att mina detektiv-dojor inte var några detektiv-dojor, utan ett par riktiga maffia-pjucks, så kände jag mig trots allt rätt så hemma där jag befann mig. Så jag passade på att prata extra högt och svära lite med brytning. Sedan var jag en i gänget.

På lördag kväll blev det mer alkohol och fler svettiga dansgolv. Kristus vad kul jag hade. Det var riktigt bra drag och när inte ens Tommy kan låta bli att svänga sina lurviga, så är det en tämligen god stämning! Ja, den här helgen har helt enkelt varit great. Bästa på länge.

Helgens foton är givetvis tagna av en riktig mästerfotograf och när jag kollade igenom bilderna i morse så tycks det ha varit en mer händelserik helg än vad jag själv kan minnas. Men här läggs det bara ut ett axplock utav mycket noggrant utvalda bilder. Temat är just "Att fylla en minneslucka" och här bjuds det på en lite alternativ version av helgen. Varsågoda!

Fredagen börjar otroligt nog med att ett UFO landar...

...och ut ur rymdskeppet kliver dom här varelserna. Vi blir snart goda vänner och tillsammans gör vi roliga saker...

...åker hiss och sånt...

...men Freddan blir lite trött av allt hissåkande, så vi letar upp en lämplig plats att åkalla John Blund...

...men när vi nattat Freddan så smyger vi givetvis ut till hissen igen och fortsätter att trycka på knapparna.
Och vi har en hillarius kväll!

Då var det dags då.

Ikväll så är det alltså dags för livekonsert (konsert i verkliga livet). Platsen är Läckerolarena och bandet är Kent. Jag är inget big fan of, men blir man bjuden så passar man ju naturligtvis på, man tackar och tar emot.

Dagen till ära så har jag varit och shoppat lite och det är alltid lika skönt att ha något att skylla på när man gör av med pengar, men jag ser det lite som att jag firar mina läsarsiffror också, dom går i rätt riktning. Hur som helst, det blev en sjal, en t-shirt och ett par gubbskor. Jo, ni hörde rätt, gubbskor var ordet. Dom är svårbeskriva, men jag känner mig lite som Ture Sventon när jag har dom på mig. Detektivdojor helt enkelt!

När vi nu ändå är inne och sniffar på Ture, så skulle jag, en gång för alla, vilja gå till botten med det här med Tures talsvårigheter. Om Ture inte kan säga S, hur fan kommer det sig då att han kan säga S:et i Sventon (Svensson)? Det har jag alltid undrat över och kommer aldrig kunna släppa, för ens jag får ett svar på detta. Jag har haft sömnstörningar på grund av Ture.

På tal om detektivarbete, så har jag lite insideinfo angående "Kentkvällen" som Goya har anordnat. Efter konsterten så är det alltså Goya som gäller och där ska det vara diverse tävlingar och andra jippon med temat Kent och Bandet kommer för övrigt att infinna sig på viphyllan (!) Men vad som nu oroar, är att bandmedlemmarna själva, avskyr alla former av kommersiella företeelser. Så man kan ju undra vem Jocke Berg kommer att dänga i huvudet med sin dase (se bilden nedan så förstår ni vad jag menar) när han får se att dom i stort sett tapetserat väggarna med deras nunor.

Aight, tillbaka till shoppingen då.
För att tillfullo kunna njuta av denna kväll, utan några som helst hämningar, så har jag även inhandlat en dos ond saft. Absint. Nej, nu ljög jag. Absolut Vodka blev det och eftersom den skall intagas här i min lilla lya, tillsammans med Freddan och Rovdjurs-Tommy, så måste jag avsluta nu och sätta igång med städningen.

Vi hörs!

Kolla vad Jocke Berg, killen i front, har i brallan.
Den var inte dålig, den inte!