Nedrans blogg.

Jag har redan börjat tröttna på bloggandet. Faktum är att jag hellre har gått ut med soporna dom senaste dagarna, som en ursäkt för att slippa blogga. "Hinner inte, har endel sopor att slänga" Vilket iof sig inte är någon lögn. Med varje bloggsvacka kommer något gott, som jag lite fyndigt brukar säga. Jo, det är rent och snyggt här nu. Det luktar just ingenting.

Nåväl, påskhelgen är på intågande och det ser ut att kunna bli några riktigt trevliga dagar. Återkommer om detta!

Happy Easter everyone!

Mission Impossible för en i-landstös.

Finns det något tråkigare än att gå ut med soporna? Really.
Jag bor i villa och behöver bara gå ut genom dörren, ner för en liten trapp och tre meter till höger, där det står en grön soptunna i plast. Jag lyfter på locket, slänger i påsen, vänder och går upp för trappen igen. Öppnar och stänger dörren. Färdig.
Men ingenting känns jobbigare än detta och jag kan dra ut på det, in i det sista. Ibland händer det att soporna börjar lukta illa, men då knyter jag bara ihop påsen och ställer ut den på farstubron. Är det mörkt och kallt så vill man ju gärna slippa tre meter och en trapp. Två gånger tre är lika med sex, brukar jag tänka. Plus trappen.

Men när soporna står på farstubron så finns dom inte längre. Dom står lite till vänster och jag går ju åt höger, så jag ser dom inte. Och jag tänker mig noggrannt för varje gång jag går ut genom dörren. Stadig blick till höger, ner för trappen, förbi den gröna soptunnan och ut genom grindarna. Yes! She did it again.

Syns inte, finns inte.

England vs USA.

Ok, Indien visade sig vara lite väl hastigt påkommet. Visum krävs och det får man ju inte på en vecka. Men jag är trött på mina 25 kvadrat. Trött på stan, trött på det här landet. Så vilka är valmöjligheterna när det blir ett otäckt eko om man skulle råka nysa i blånboken? Man måste ha lite connections, så att säga.

Mr Bush's Förenade Stater, Amerika.
Här har jag systra mi och hon har bott i USA i ca 15 år nu, har nästan lika många ungar och pratar knappt svenska längre. Man är i säkra händer då hon är gift med en "sheriff". En fördel.

Queen Elisabeth's Förenade Kungadömme, England.
I London har jag Jason. Han äger diverse nattklubbar kring Soho, West End. Åker runt i en flashig Mercedes och har en tre-fyra Rolex på armen. Han känner halva stan och hänger med grabbarna i Englands fotbollsliga. Här blir det lite mer glamor, med andra ord.

Boende på båda platser. Är det någon som vill följa med nu då?

Jag och mina maffiapjucks ska vispa ner på stan nu och gå på bolaget, för ikväll blir det kalas hemma hos mig. Ring mig om det är någon som vill hänga på till det ena eller andra landet.
Eller kanske bara komma på fest ikväll.

Vad händer?

Jag funderar på att dra. Vill någon hyra min lya? Köpa en telefon? Lite knark?

Kanske följa med mig?

Kökets nya kylskåp.

Herr B verkar inte bara ha blivit fråntagen sin fria vilja, utan även allt sinne för humor. Jag har åtskilliga gånger försökt att nå honom per telefon, men utan resultat. Ville bara tala om att det inte blir något raderande, that's all! I changed my mind, liksom. Men Herr B:s plötsliga frånvaro får mig att ana att han kanske redan har läst sig till saken, här i bloggen.

Tänk om Herr B inte hade hakat upp sig så mycket på endast ett inlägg, utan kanske hade fortsatt att läsa, t ex inlägget angående Vicks Blå. Då hade han förmodligen inte behövt ha det på det här viset. Vicks Blå kan göra underverk med dom mest enträgna diktatorer, det är ett som är säkert!
Men det är klart, endast gudarna vet väl hur mycket Vicks det ska till med, i Herr B:s fall. Det skulle förmodligen bli en dyr historia det där. Vicks Cool Breeze bör det iaf vara, för att kyla ner eldgaffeln ordentligt.

I övrigt har dagen varit helt ok.
Tommy och jag tog en fika innan jobbet, drack kaffe och diskuterade löner. Tre påtårar kaffe tog jag, helt utan att betala! Men ni som följt min blogg, vet ju att jag gör lite som jag vill numera. Under beskydd av mina vänner Jugoslaverna.

På tal om löner, så kändes det just denna dag, helt rätt att knacka chefen på axeln angående detta. Lite löneförhöjning, alltså. Men chefen säger bara lungt att det inte blir något av med det. Han säger att alla i hans personal har haft samma timlön i sju år och det har fungerat bra. Samma timlön. I sju år. Eftersom jag inte tycker detta verkar helt up to date, så frågar jag om han även har haft samma pris på kaffet genom dessa år, men då vill han hellre prata om kökets nya kylskåp.
Han visar kylskåpet. Det går att öppna och stänga dörren. En lampa tänds och släcks i samband med detta. Det finns olika hyllplan att lägga matvaror på. Det finns en på-och-av-knapp och en termometer. Jorå, det är ett fullt fungerande kylskåp det där!

När jag återgår till ämnet löneförhöjning, så säger han att jag måste bli lite duktigare först, sedan kanske det blir en tia extra. Jag frågar om det är någonting han är missnöjd över, någonting han tycker att jag inte kan tillräckligt bra eller borde göra bättre. Och det finns det tydligen, för han funderar en stund. Sedan säger han att jag borde fylla på med sugrör ute vid kassan lite oftare och om han får bekräftat att jag kan klara av det, så ska han fundera på saken. Jag säger att han kan funderar på det, så ska jag fundera på att skaffa mig ett nytt jobb. Sedan hälsar jag från Jugoslaverna och går hem för dagen.

Det var ett fasligt gnäll.

Mitt ex ringer, ni vet han med diktator-flickvännen.
Upprörd börjar han samtalet med att rabbla ordspråk, som "Nu går skam på torra land" och dyligt. Ja, han kommer från landet. Först förstår jag inte riktigt vart han vill komma med dessa ordspråk, men efter en stunds plockande med synonymer och associationer, så inser jag att det är ett visst inlägg här i bloggen, som fått honom att leva om på det här viset.
Herr B har nämnligen läst "Att smörja en diktator".

Först nu ringer han, vilket alltså måste innebära att han inte har läst min blogg för ens nu och när jag börjar tänka på det, så blir jag också lite upprörd och skulle vilja rabbla ordspråk, jag med. Men Herr B överröstar mig, så jag får tiga. Han säger att jag omedelbart måste radera inlägget, för det riskerar helvetet att braka loss. Var det inte det som hände alldeles nyss? tänker jag. Men när jag för mitt inre börjar att visualisera helvetet, Lucifer och eldgaffeln, så inser jag snart att det är lilla flickvännen vi talar om och då känner jag omedelbart medlidande. Jag tycker synd om Herr B och går med på att radera inlägget.

Men när vi lagt på och jag funderat en stund, så går jag ut till badrummet för att ta mig en ordentlig titt i spegeln. Länge tittar jag. Och det är precis som jag trodde! Det ser inte ut som att jag bryr mig. Nej, här ska inte raderas några inlägg!
Jag tror det är lite grand med Herr B, som med firren Larsson, ibland måste man hamna lite i kläm för att börja ta tag i saker och ting. Fastna bakom en akvariepump eller så. Och eftersom Herr B fortfarande inte verkar kunna stå för våran vänskap, eller ens kunna slå mig en signal utan att få en eldgaffel uppkörd där bak, så är det kanske på tiden att han skaffar sig lite pondus, den konflikträdde saten och tar ett snack med lill-Hitler ang sin fria vilja. Eller så är väl vår vänskap helt enkelt inte så viktig för Herr B och då känns det ju heller inte så viktigt att radera ett helt inlägg, bara för att harmonisera med ett gammalt ex.

Ja, nu blir det väl liv i luckan igen.
Men! Eftersom även jag, någonstans långt där inne, har ett fruset litet stenhjärta, som troget pumpar runt diverse gifter i mitt iskalla blodomlopp, så har jag gått in och censurerat inlägget om lill-Hitler något. Men radera, det blir det inget av med! Jag är för det fria ordet. Go on and sue me. Men jag hänger inte med Hjärtrud och Britta längre, det vet ju ni som läst föregående inlägg.

Jag känner tio jugoslaver och en polack.

En great helg.

Då var helgen avklarad och förbi. Och vilken helg sedan!
Kent var helt suveräna, men Gävlepubliken seg och tråkig.
Efter spelningen blev det förfest på Scandic och sedan utgång på Goya, där det var schysst musik och goda drinkar. Väldigt många goda drinkar. Sedan blev det efterfest, med inga mindre än Kent och vi fick den äran att personligen tacka för ett bra gig. Freddan passade på att tacka lite extra genom att hångla upp trummisen, men runt klockan 06.30 var det läggdags och Freddan fick avrunda hånglandet och tog farväl med en slängkyss.

Lördagen spenderades i ett rökigt kök, tillsammans med tio jugoslaver och en polack och en ljudnivå på ca 130 dB (smärtgränsen, strax över jetplan) Ja, det folkslaget har sannerligen mer temperament än en vanlig Svensson, det vill jag lova! Men när jag insåg att mina detektiv-dojor inte var några detektiv-dojor, utan ett par riktiga maffia-pjucks, så kände jag mig trots allt rätt så hemma där jag befann mig. Så jag passade på att prata extra högt och svära lite med brytning. Sedan var jag en i gänget.

På lördag kväll blev det mer alkohol och fler svettiga dansgolv. Kristus vad kul jag hade. Det var riktigt bra drag och när inte ens Tommy kan låta bli att svänga sina lurviga, så är det en tämligen god stämning! Ja, den här helgen har helt enkelt varit great. Bästa på länge.

Helgens foton är givetvis tagna av en riktig mästerfotograf och när jag kollade igenom bilderna i morse så tycks det ha varit en mer händelserik helg än vad jag själv kan minnas. Men här läggs det bara ut ett axplock utav mycket noggrant utvalda bilder. Temat är just "Att fylla en minneslucka" och här bjuds det på en lite alternativ version av helgen. Varsågoda!

Fredagen börjar otroligt nog med att ett UFO landar...

...och ut ur rymdskeppet kliver dom här varelserna. Vi blir snart goda vänner och tillsammans gör vi roliga saker...

...åker hiss och sånt...

...men Freddan blir lite trött av allt hissåkande, så vi letar upp en lämplig plats att åkalla John Blund...

...men när vi nattat Freddan så smyger vi givetvis ut till hissen igen och fortsätter att trycka på knapparna.
Och vi har en hillarius kväll!

Då var det dags då.

Ikväll så är det alltså dags för livekonsert (konsert i verkliga livet). Platsen är Läckerolarena och bandet är Kent. Jag är inget big fan of, men blir man bjuden så passar man ju naturligtvis på, man tackar och tar emot.

Dagen till ära så har jag varit och shoppat lite och det är alltid lika skönt att ha något att skylla på när man gör av med pengar, men jag ser det lite som att jag firar mina läsarsiffror också, dom går i rätt riktning. Hur som helst, det blev en sjal, en t-shirt och ett par gubbskor. Jo, ni hörde rätt, gubbskor var ordet. Dom är svårbeskriva, men jag känner mig lite som Ture Sventon när jag har dom på mig. Detektivdojor helt enkelt!

När vi nu ändå är inne och sniffar på Ture, så skulle jag, en gång för alla, vilja gå till botten med det här med Tures talsvårigheter. Om Ture inte kan säga S, hur fan kommer det sig då att han kan säga S:et i Sventon (Svensson)? Det har jag alltid undrat över och kommer aldrig kunna släppa, för ens jag får ett svar på detta. Jag har haft sömnstörningar på grund av Ture.

På tal om detektivarbete, så har jag lite insideinfo angående "Kentkvällen" som Goya har anordnat. Efter konsterten så är det alltså Goya som gäller och där ska det vara diverse tävlingar och andra jippon med temat Kent och Bandet kommer för övrigt att infinna sig på viphyllan (!) Men vad som nu oroar, är att bandmedlemmarna själva, avskyr alla former av kommersiella företeelser. Så man kan ju undra vem Jocke Berg kommer att dänga i huvudet med sin dase (se bilden nedan så förstår ni vad jag menar) när han får se att dom i stort sett tapetserat väggarna med deras nunor.

Aight, tillbaka till shoppingen då.
För att tillfullo kunna njuta av denna kväll, utan några som helst hämningar, så har jag även inhandlat en dos ond saft. Absint. Nej, nu ljög jag. Absolut Vodka blev det och eftersom den skall intagas här i min lilla lya, tillsammans med Freddan och Rovdjurs-Tommy, så måste jag avsluta nu och sätta igång med städningen.

Vi hörs!

Kolla vad Jocke Berg, killen i front, har i brallan.
Den var inte dålig, den inte!

En jobbig dag.

Stress, stress, stress, hela dagen och slitigt värre på jobbet.
Idag har varit en jobbig dag. Egentligen så orkar jag inte skriva något, men nu när man har fått stammisar, så är man ju så illa tvungen.

Dagen börjar med att jag hittar Larsson, min allra finaste firre, fastklämd bakom pumpen och han har förmodligen suttit där ett par dagar, för han ser förjävla sliten ut. Fan vad dåligt samvete jag har. Han har knappt några fenor kvar och så har han gått och blivit flint, kal på hjässan liksom. När jag kommer hem från jobbet och ser att han dessutom bara simmar runt i cirklar, så tänker jag att Larsson förmodligen har satt sin sista potatis. Men när jag försöker få upp honom ur akvariet så blir det plötsligt en jävla rulle på honom. Han far som en skottspole och verkar vara väldigt angelägen om att stanna kvar, så jag låter honom vara.

Nu simmar han runt där, i ganska fina cirklar och ser faktiskt riktigt lycklig ut. Men det har man ju hört, att det finns dom som mister både armar och ben, men som plötsligt finner meningen med livet och så är det nog med Larsson, tror jag. Efter tragedin med pumpen så kommer han ta mer vara på dagen. Lite mer än dom andra firrarna. Vad vet dom om livet liksom?

Nej, nu är det läggdags och imorgon ska man på konsert.
Sleep tight my friends!

Dirty talk.

Det sägs ju att svenska män inte är så bra på vissa saker...

Främling: Kan jag stoppa in den nu?
Linda: Ja, det går bra. Nej, inte där! Den ska in där nere.
Främling: Här alltså?
Linda: Där ja! Tryck in den nu bara.
Främling: Men det går inte.
Linda: Du får pressa lite.
Främling: Hur långt in ska den förresten?
Linda: Tryck på tills det tar stopp!
Främling: Sådär ja, nu gick det!
Linda: Då var det klart! Nu kan du dra ut den igen.

Om vi tar kort? Javisst!
Två röda ansikten och endel fnitter.
Den där främlingen var dessutom väldigt söt.

Jag älskar mitt jobb.

Från Backer till Rosing?

Idag har jag slängt en nygräddad cheescake i glasinsamlingen och toppat en latte med hallonsås, som för den delen skulle varit till cheescaken. Men gissa om killen som fick latten höjde på ögonbrynen åt mitt mästerverk! Innan jag går hem så får jag ironiskt nog höra att jag tillhör chefens "första femma", så han har nog inte så bra koll han heller.

Jag vet inte vad det är som håller på att hända. Är detta ett resultat av mina nyblekta slingor? Håller min hjärna på att förtvina? Eller är det bara en sabla tur att jag blonderat mig, så jag har något att skylla på? Frågan kvarstår. För jag har ju ingen aning. Jag fattar ju ingenting.

Som om det inte vore nog med pinsamheter, så var jag nere på stan i förmiddags och shoppade loss -som om jag vore en Bernadotte. Fullständigt över mina tillgångar.
Så för alla er som jobbar i butik i den här staden, morgondagen kommer handla om återköp och mera återköp.

I övrigt så har det inte hänt speciellt mycket.
Lunchade med Ullis och vi fortsatte diskutionen i ämnet Vicks-Blå-blowjobs och nog för att ryktet sprids fort såhär på landsbygden, men hon är en riktig trendsetter den där Ullis.
Jo, nu ökar konsumtionen av halstabletter i Svea rike, det vill jag lova! Förmodligen även dödsfall på grund av kvävning.
Och för er som ryktet ännu inte nått, så snackar vi alltså om att ge oralsex med en Vicks Blå på tungan. Det ska tydligen vara uppskattat, likväl av kvinna, som av man.

Akta er för att sätta stora saker i halsen, mina vänner!

Det finns även ett sockerfritt alternativ, för er som bantar.

God afton, mina kallsinta läsare!

Som ni kanske har märkt, så har nya inlägg helt uteblivit dom senaste dagarna. Jag har nämnligen streikat och det var ju det här med kommentarerna som tyngde mitt arma flickhjärta.
Men det var ju ingen jävel som brydde sig om det, så jag gav upp och nu sitter jag här igen, bitter och skamsen och duttar på tangenterna. Det är lite som att begära löneförhöjning, mopsa upp sig riktigt ordentligt, men bli nekad detta och sedan tvingas jobba kvar i vilket fall som helst, för något annat jobb har man inte och hyran, den ska ju betalas. Kasta in handduken eller gilla läget liksom? Det är bara att välja och som den mogna och ödmjuka människa jag är, så väljer jag det sistnämnda, sväljer min stolthet och bloggar vidare. Vad storslaget av mig.

Allright, så hur har helgen varit?
Helt ok. Det blev en schlagerfredag, fest lördag och en softarsöndag, med en massa kaffedrickande, filmtittande och ett två timmar långt telefonsamtal med Ullis, angående Vicks-Blå-blowjobs. Men fler detaljer kring detta, får jag återkomma med en annan gång.

Även idag har jag varit ledig, så jag passade på att gå till frissan och blev riktigt nöjd faktiskt, hon var duktig den här tjejen. Faktum var att hon kunde rabbla varenda kemiska formel på salongens alla schampoflaskor, helt utantill!
Men när vi tagit oss igenom Schwarzkopf, L'Oréal och hela Lanzas hårvårdserie så börjar jag bli lite trött i kolan, så jag slumrar till en stund medans färgen verkar.

Tio minuter senare vaknar jag av att nallen ringer.
Det är min kusin och han är ute efter hundvakt, då han drar till Indien om ca tre veckor. Jag är lite tveksam efter min senaste erfarenhet med primadonnan, men kussen förklarar att den här jycken har en skön style. Han är lätsam och trevlig, det blir inga problem.

Efter en stund så tackar jag ja.
Men inte till jycken, utan en Indienresa.
Två veckor i Goa, kussen betalar. Jag har flyt.

Hundvakt, någon?

Nobody without you.

Jag vet, jag har varit riktigt dålig på att uppdatera denna blogg, men det är bara för att jag varit så himla trött den senaste tiden, för att jag inte kan sova om nätterna, för att ni läsare envisas med att skicka alla kommentarer och åsikter via mail och på facebook och på alla andra communitys i hela jävla världen, så jag får sitta uppe hela nätterna, för att jag känner mig tvingad att läsa alla dessa mail och svara på dom, för att jag så gärna vill att ni ska tycka om mig och fortsätta läsa min blogg, för annars blir det ju ingen blogg och vad ska jag då göra med mitt tragiska liv? Vem ska man behöva ligga med för att få lite kommentarer?

Bästa läsare! Nej, fan va pretto. Hörni! Kom igen nu, jag tar både ris och ros. Dessutom går det ju t om att vara annonym här. Enligt bloggtoppen.se så har jag hittills haft 240 unika besökare denna vecka, vilket kanske inte är en siffra som får en att ramla baklänges, men jämfört med antalet kommentarer så är det svårt att tro att ni är så många. Ska det till lite frågeställningar för att det ska bli något? En liten tävling kanske? (Titta, två frågor på en gång, bara sådär!) Och vilka är ni som varken mailar eller kommenterar här i bloggen?
Jag är så nyfiken.

Kommentarerna gör bloggen!

Finfrämmande.

Inte mycket större än ett äpple hög, skuttar hon in i min hall. Dvärgpincherkorsningen Nani. Hon gör sig till, viftar på svansen och lådsas att hon är glad över att se mig. Men när husse Rikard gått och stängt dörren bakom sig är det andra takter som gäller.

Demonstrativt sätter hon sig vid ytterdörren och som för att tydliggöra sitt missnöje ytterligare, så börjar hon även att yla. Och hon ylar för allt vad hon är värd. Nej, i mitt umgänge har hon minsann inte hamnat av sin fria vilja och det ska jag ha klart för mig. Jag känner mig lite stött och går ut i vardagsrummet, slår på tv:n och sätter mig i soffan.

Tillslut tystnar det ute i hallen och efter ytterligare en stund så kommer den lilla primadonnan intrippandes i vardagsrummet. Med nosen i vädret tar hon tar ett varv i rummet, kollar av möblemanget, vädrar lite i luften och sedan fnyser hon. Hennes kroppsspråk talar tydligt för vad hon känner, min lilla lya är alldeles för spartansk för hennes smak.

När hon synat varenda vinkel stannar hon slutligen till, mitt på golvet. Sedan synar hon mig, uppifrån och ner, där jag sitter med ett fantastiskt stelt leende och håller andan. Men Nani ler minsann inte och det blir en sådan där pinsam tystnad. Jag gör ett tafatt försök till att bryta tystnaden och frågar hur hon trivs i Götet. Men det blir bara krystat och Nani har just ingen lust att tala om Götet utan fortsätter bara att stirra. Men så plötsligt vänder hon bort blicken, svansar ut i hallen och sätter sig vid ytterdörren igen. Jag sjunker ihop i soffan och känner mig liten. Väldigt liten. Inte mycket större än ett äpple hög.

Nani med husse. Ett kärt återseende.

Att smörja en diktator.

Jag fick en "Are you a good boyfriend-request" på Facebook idag. Jag valde att ignorera och låta det vara osagt. Men jag kom att tänka på just detta med pojkvänner, eller ex-pojkvänner närmare bestämt. Jag har väldigt goda relationer till alla min ex och umgås regelbundet med de flesta av dem. Men så har man ju sina favorit-ex. Jag har iaf det och till denna kategori hör Herr B, min första stora kärlek.

Herr B och jag träffades när jag var 15 och han var 20 och vi höll ihop i ca 4 år. Man blir ju rätt så sammansvettsade under en så lång tid och vi har många roliga minnen att prata om när vi ses.
Men för ca 1 år sedan träffade Herr B sin nuvarande flickvän Hanna och inget blev sig likt. Nej, Hanna bestämde sig nämnligen för att hata mig, vilket jag tyckte var lite synd, eftersom jag mer än gärna hade velat träffa henne, hon är ju ändå respektive till en av mina allra bästa vänner. Men Hanna vill alltså inte träffa mig och har dessutom bestämt att Herr B inte heller ska göra det.

När jag frågar Herr B om han tänker acceptera denna bestämelse så svarar han bara att han inte vill ha något bråk, han "orkar inte", säger han. Så jag bestämmer mig för att ta saken i egna händer, men sådana här maktmissbrukarfasoner måste det lirkas med försiktigt!

Jag gör lite reserch och finner snart att Herr B:s egna lilla diktator, liksom jag, gillar att blogga. Se där ja, vi har något gemensamt! Kanske kan jag hitta en eller annan spak att dra i, för att mjuka upp det lilla monstret och vad kan väl passa bättre än att läsa Hitlers egen "dagbok"?
Bloggen heter någonting med glitter och jag börjar att läsa.

Varje inlägg har en rosa rubrik och avslutas sedan med den sockersöta signaturen "Go-flikkan".
Här finns ett inlägg från nyår där Hanna sammanfattar vad som hänt under det gångna året och hon berättar öppenhjärtligt att hon lärt sig diska och panta burkar under 2007. Det är ju en fin liten merit, tänker jag. Hon skriver "Schitt va ja har blivit mogen asså *ler*" och *ler* gör hon tydligen rätt så ofta, i varje mening närmare bestämt. *Fnissar* gör hon också.

Ok, det är inget verbalt underbarn vi har att göra med, det kan vi ju konstatera. Men vad har jag då att trycka på? Hur skall jag få Hitler att tänja lite på besöksreglera i fånglägret? Vad ska det lilla odjuret smörjas med, så att säga?

Jag lägger ner, ger upp mitt försök att bli tjenis med denna tjej. Vi skulle förmodligen inte ha så mycket att prata om, i vilket fall som helst och dessutom kommer ju Herr B trots allt och hälsar på lite titt som tätt, när inte hon är med. Han smygringer från jobbet ibland också och då pratar vi gamla minnen.

Länge pratar vi.

In your face, Hanna-panna!

Pladder.

Igår kom Amanda på besök och vi tog ett varv på stan för lite shopping. Jag hittade bomullstops på Åhléns och det är ju en trend som håller i sig, bomullstops alltså. Dessutom känns ju vitt bara så rätt, såhär på vårkanten.

Efter shoppingen tar vi en kaffe på Brända Bocken och diskuterar ett gemensamt problem, nämnligen konsentrationssvårigheter. Amanada påstår att det har med ointresse att göra, att man helt enkelt inte har lust att koncentrera sig eller lyssna och "stäger av" när det blir för ointressant. Själv vill jag ju gärna tro att jag inte kan rå för det, jag liksom bara svävar iväg, fastnar som i en glasbubbla och blir helt okontaktbar för omvärlden. Folk påpekar ofta detta för mig och hur respektlöst dom anser det vara. Vi är väldigt konsentrerade när vi talar om detta, men efter en stund övergår ämnet till något annat och passionen i samlalet svalnar något.

Jag tittar ut genom dom stora fönsterrutorna, ut mot torget och jag ser någon gå förbi som påminner mig om en gammal barndomsvän. Jag undrar vad han gör nu? Jag tänker på när jag var liten. Jag tänker på galonisar och actionhjältar. Vad var det för superkrafter He-man hade nu igen? Och visst var väl den där tigern han red på grön? Jag vänder mig mot Amanda för att fråga, men hon pratar om någonting annat och jag kommer av mig, tappar bort vad det var jag skulle säga. Jag låter henne prata vidare och försöker istället komma på vad medlemmarna i Turtles hette. Ibland tränger några ord från Amandas pladder in i mina öron och jag kommer av mig igen. Jag tänker att Amanada har fel, att det inte alls har med ointresse att göra. Nej, det är något annat som kommer ivägen för konsentrationen. Någon som bara pratar och pratar, så att det inte ens går att tänka.

Amanda.

Sanningens ögonblick.

Så bar det av till Örebro för att gå på Hjalmars.

Jag var helt övertygad om att mamma hade lurat med mig på pensionärsbuskis, men ack så fel jag hade. En suverän föreställning med mycket sång och musik, jätteduktiga skådespelare och helt otroliga dansare. Med andra ord, en mycket underhållande show. Helt klart över förväntan.

Tack lilla mor!

Hjalmars Revy, Örebro.

Är jag tydlig nog?

Eftersom min goda vän, vi kan kalla henne Lisa, har listat ut att inlägget med rubriken "Andra inlägget, första skrivkrampen" handlar om just henne, så har hon nu börjat oroa sig över att även andra ska lista ut att det är henne det berör eller att inlägget på något vis skall misstolkas. Därför vill jag nu klargöra att hon INTE lever i någon missär eller blir misshandlad av sin sambo. Att jag, med min livliga fantasi, är nära att ringa polisen, när mina vänner i själva verket har en mycket trevlig stund, är ju liksom lite av komiken i det hela, skulle man kunna säga. Men här råder skillda meningar hurvida det framgår tillräckligt tydligt i texten. Alltså, om det råder några som helst tvivel kring detta så kan jag framföra att Lisa och hennes sambo har, som alla andra par, sina vardagsduster, men är förövrigt mycket lyckliga tillsammans (tro på fan det, när man kan vända världskrig till älskog inom loppet av en halvtimme!) "Ska man inte kunna ha lite hedligt makeup sex utan att det kommer ut i media?" säger Lisa bedrövad, när hon ringer upp redaktionen för upprättelse. Och lite annat ploj gnäller hon också om, men det väljer jag att ignorera.

Lisa och hennes sambo talar ut om rykterna, skammen och hur dom hittade tillbaka till kärleken igen.

(OBS! Bilden är arrangerad och "Lisa" heter i själva verkat något annat)

Jämna plågor.

Jag har stoppat i mig otaligt med värktabletter, värmt vetekudden gång på gång och duschat varmt, varmt, varmt. Alltsammans helt utan resultat. Nu sitter jag här, jämförbar med ett stopplyse, fortfarande med en outhärdlig värk. Snart går jag på limtuben.

Det finns dock en liten grej som jag, mitt i allt elände, faktiskt glatt mig åt denna dag.
När jag loggar in på facebook så har jag nämnligen (hör och häpna!) ett nytt mail i inkorgen.
Avsändaren är David Morales och i brevet står att läsa, jag citerar:

"men shit vilken skön blogg! garvar fortfarande efter make-up-sex-inlägget...

du får nu äran att bli den andra bloggen som jag lägger till som bokmärke!

det är lite analys a la seinfeld o nära/icke-pretto a la Shulman.

Gillar dig!"

Tack som satan, för detta fina omdömme! Jag har verkligen ingenting emot att bli jämförd med Schulman, som jag faktiskt anser vara ett litterärt geni. Sedan att David själv inte kan stava till just Schulman och inte heller lägger speciellt stor vikt vid att sätta stor bokstav i ny mening etc, ignorerar jag totalt i detta sammanhang! Detta är ju faktiskt en rätt så skön blogg och radbrytningar är ju Morales en riktig fena på. Det är tanken som räknas, som jag lite fyndigt brukar säga. Tack, tack, tack! Jag gillar dig också, David. Gillar, med stort G.

David kommer härmed att favoriseras!

Förlåt, David, men jag kunde inte låta bli. Det är svårt att behålla ödmjukheten efter ett så fint omdömme! Och jag vet att du kan stava till Schulman.

Diskbråck och Jägarbiff.

I morse vaknade jag med en otrolig smärta i ryggslutet. Det gjorde så jävla ont att jag fick rulla mig ur sängen och ner på golvet, där jag blev sittade i 5 minuter innan nästa ansats, för att ta mig ut till badrummet. Det blev till att ringa chefen för sjukanmälan.

Vid 12-tiden ringer Tommy och frågar om vi ska luncha och efter att ha suttit blickstilla i samma position i 3-4 timmar så är man rätt uttråkad, så jag bestämmer mig för att göra ett försök till detta. Vi gör upp att ses utaför Restaurang Pigall tvärs över gatan, så det blir nära och bra. Tommy står på andra sidan vägen och iaktar min robot-walk, när jag kommer gående runt knuten. Han har ett stort flin i fejan. "Hej, hej" säger jag. "Du ser jävligt dum ut" säger Tommy. Med betoning på jävligt. Sedan går vi in på restaurangen.

Pigall är en liten lunchrestaurang i 50-talsstuk, dit sådana som Hjärtrud och Britta går och äter husmanskost. Jag beställer Jägarbiff och med ett stadigt grepp om lunchbrickan tar jag ett djupt andetag, håller andan och går sedan i sidled, sakta, sakta bort mot bordet där Tommy redan har slagit sig ner. Det tar sin tid innan jag kommit tillrätta i stolen och Tommy, som är mycket road över hela situationen, sitter och fnittrar som en liten flicka. Jag tänker att om jag hade kunnat ta mig upp ur stolen igen, så hade jag hellre gjort sällskap med Ernst borta i hörnet. Farbrorn med isterbanden och den fantastiska överkamningen. "Det är någon form av ischias" ojar jag mig, "...om inte värre, diskbråck kanske?" Jag tuggar i mig min Jägarbiff och spiller en hel del svampsås på tröjan. Sedan dricker vi kaffe och talar om livet i allmänhet, oss själva i synnerhet och det blir en riktigt trevlig liten lunch.

Hundra meter och fem trappor senare sitter jag, giktbruten och stel, i Tommys soffa och tittar på reprisen av Melodifestivalen. Tommy spelar gitarr och det blir svårt att urskilja vilka toner som är tommys och vilka som kommer från Carolas bystiga barm. Ja, där sitter jag och gnäller, mitt i en cocktailbricka fylld av schlagersnittar och trubadurtilltugg. "Jag ger mig fan på att det är diskbråck" suckar jag. Men Tommy bara klinkar på sin gura, den obrydde saten. Vem vet, kanske har jag mer gemensamt med Hjärtrud och Britta än vad man från början hade kunnat ana?

Tommy, alltid på allerten, det måste man vara med hans yrke!

Min kära mor ringer (det händer att hon gör det) men denna gång är det inte för att högläsa tv-tablån. Nej, hon ringer för att tala om att hon har köpt två biljetter till Hjalmars Revy i Örebro och att jag tydligen kan skratta mig lycklig, för jag ska minsann få föja med! Förutom själva föreställningen, så ingår i biljettpriset, bussresa t/r och trerätters middag. "Det kommer att bli såå roligt det här!" kvittrar hon "Man blir som en helt ny människa!" Och det kan jag mycket väl tänka mig. När jag återvänder från detta lilla galej så kommer jag förmodligen att:

1. Ha nya vänner, med namn som Hjärtrud eller Britta...
2. ...plus minst fem olika resept på spettekaka.
3. Kunna ALLA låttexter från Lasse Stefanz "40 ljuva år!".
4. Samt gå på en hel del begravningar framöver.

Hjärtrud och jag blir brevvänner och vi skriver på riktigt papper, med bäckpenna och allt! Hädan efter blir det bussresor på diverse dansbandskvällar, ett och annat duttande på bingobrickor och medlemskap i "Vitsippans syförening". Ja, detta ser jag sannerligen fram emot!

Nästa veckas skivtips?

Har du tröttnat på din Lamborghini eller kanske bara känner för att spendera alldeles för mycket pengar på något onödigt? Då kanske denna glittrande lilla skapelse kunde bli en tjusig nykomling i leksakslådan? £21 000 får du punga ut, vilket motsvarar ungefär 285 000 kronor, sedan är den din! Med sina 430 diamanter och lurar i vitt och rosa guld är iDiamond troligen världens dyraste iPod.

Om man i stället köper en Mp3-spelare på Clas Ohlsson och väljer att fokusera på den lilla prylens ändamål, så kan man spara lite kosing. En favorit i mina lurar är just nu Brother Ali med sin senaste platta (som förvisso har lite drygt ett år på nacken) men för er som missat den, köp köp köp! Eller kör med fildelning som alla andra och du får ännu fler guldtior över att stoppa i spargrisen. Nåväl, plattan heter iaf The Undisputed Truth och favoritlåten är Uncle Sam Goddamn.

Linda rekommenderar!

Här kommer yllekoftan!

Menvafan, det där är ju ingen yllekofta! Men visst är den snygg? Gorgeous. Satt och slösurfade lite på internet ("webben") då jag hamande på sidandsally.com Där hittade jag detta fina fodral, som kommer från Miss Sixty, kostar 899 riksdaler och finns att köpa här. Våren närmar sig ju med stormsteg så se även till att införskaffa ett par schyssta sneakers! Kalla mig fantasilös,
men dessa Converse All Starklassiker är superfräscha tycker jag och passar tamejtusan till ALLT! Jag tänker t ex ha dom till sommarklänningen här ovan och capish! så har man fixat en skön streetstyle och är klar för stan, även denna sommar! (Kanske t om en yllekofta på det!) Dojorna blir dina för femhundralappen.



Från yllekofta till helyllekille.

Vad hände egentligen med Alfons?
Vad gör han nu? Hur gammal är han? Pluggade han vidare? Taxerad inkomst? Brotsregister? Familjeförhållanden?

En fallen stjärna?

Andra inlägget, första skrivkrampen.

Bloggångest indeed!
Ok, eftersom jag, trots min menlösa karaktär och ständigt kluvna hårtoppar, faktiskt har ett liv utanför denna blogg och således även ett jobb att sköta, så kommer det minsann inte bli några tio-uppdateringar-om-dagen här inte! Inte ens fem. Bortförklaring numero dos: Just idag har inget världsomspännande inträffat.
Nåväl, jag kan ju bjussa på en skön liten incident som inträffade för ett par veckor sedan.

En god vän ringer mig en kväll och vill ha lite stöttning och råd gällande en ännu olöst konflikt, hon och hennes sambo befunnit sig i under en tid. Ett problem i problemet är att han, enligt henne, helt utom förmåga till kommunikation reagerar med att bli rosensasande, hur hon än försöker konfrontera honom.
Min vän och jag diskuterar en stund och innan vi lägger på så ger jag henne mina bästa lyckönskningar, men påpekar att hon gärna får ringa igen om hon behöver prata mera.

Det går bara en dryg halvtimme så ringer telefonen igen, med samma nummer i displayen.
Jag svarar, men får inget svar tillbaka. Efter ett antal "hallå?!" slår det mig att hon förmodligen ringt upp utan sambons vetskap, just för att hon vill att jag ska få höra hur illa han verkligen beter sig! Jag hör hur han pratar i bakgrunden, så jag lutar mig helt enkelt tillbaka och lyssnar. Ljudet blir allt sämre och till sist kan jag bara urskilja ett fåtal ord, men jag kan höra på deras tonfall att konflikten har börjat svalna, så jag bestämmer mig för att lägga på. Men då! Precis när jag ska till att avsluta "samtalet", hör jag hur min vän gråter! Hon liksom snyftar och gnyr, på ett väldigt obehagligt sätt, så jag spetsar mina öron så till den milda grad, för att kunna uppfatta vad som försegår på andra sidan.

Snyftingarna blir allt högre och min puls lika så. "Nu händer det!" tänker jag "Han slår henne och hon har naturligtvis ringt upp i nödvärn, för att en gång för alla få slut på den missär hon lever i!!" Att dom hade sina duster visste jag ju, men att det var såhär illa hade jag aldrig kunnat ana!

Med luren tryckt mot örat fumlar jag febrilt i handväskan efter mobiltelefonen, får panik och kan inte för allt i världen minnas numret till larmcentralen. Vilket är tur, för 10 sekunder senare övergår min väns gnyende till högljuda stön och nu är dom två, ett i falsett och ett mer basbetonat. Sedan blir det tyst.

Dom skönsjungande turturduvorna hade nått finalen. Hastigt lägger jag på luren och sedan sitter jag där, som frusen till is sitter jag där, i säkert 5 minuter. Någon hade i stundens hetta förmodligen satt sig på luren och kommit åt återuppringningsknappen. Det var väl en sabla tur att inte senast slagna numret gick till svärmor då.

Makeup sex i all ära, bara jag slipper höra!

Det var ett jävla tjat!

Efter mindre noggrannt övervägande, men ett jävla tjat från höger och vänster, har nu även jag skaffat mig en blogg.

Ok, vad har då jag att komma med, tänker ni? (och jag själv, i synnerhet!!) Har jag något att tillföra bloggvärlden, denna oas av redan så många gånger nämnda -och för den delen uttjatade -åsikter om precis allt? Detta myller av överpretantiösa mobilfoton på "dagens outfit" och varenda jävla svenssons frukosttallrik. Kommer jag kunna undvika detta i min blogg? Troligtvis inte. But who cares? Ingen kommer någonsin att slå Schulman på fingrarana när det kommer till bloggande, eller?!

I vilket fall som helst, eftersom jag inte har den blekaste vad jag ska skriva om, eller varför jag ska blogga över huvud taget, så får det bli som det blir -och det får bli lite av varje. A Swedish smorgasbord, skulle man kunna säga. Skall dock göra mitt yttersta för att detta inte ska förvandlas till någon modeblogg, även om jag med stor sannolikhet kommer lägga ut en och annan prisvärd yllekofta när det beger sig.

Alltså, eftersom jag ännu inte vet hur jag jag ska skilja mig från mängden, så kommer ni tillsvidare här kunna läsa alltifrån när jag föddes i farsdörrn, till aktuellt dagsfärska pinsamheter, som jag och människor i min omgivning åstakommer. Här gottfolk, kommer mitt bidrag till spridningen av den nya folksjukdommen, bloggoholic. Håll tillgodo!

Swedish smorgasbord.