Finfrämmande.

Inte mycket större än ett äpple hög, skuttar hon in i min hall. Dvärgpincherkorsningen Nani. Hon gör sig till, viftar på svansen och lådsas att hon är glad över att se mig. Men när husse Rikard gått och stängt dörren bakom sig är det andra takter som gäller.

Demonstrativt sätter hon sig vid ytterdörren och som för att tydliggöra sitt missnöje ytterligare, så börjar hon även att yla. Och hon ylar för allt vad hon är värd. Nej, i mitt umgänge har hon minsann inte hamnat av sin fria vilja och det ska jag ha klart för mig. Jag känner mig lite stött och går ut i vardagsrummet, slår på tv:n och sätter mig i soffan.

Tillslut tystnar det ute i hallen och efter ytterligare en stund så kommer den lilla primadonnan intrippandes i vardagsrummet. Med nosen i vädret tar hon tar ett varv i rummet, kollar av möblemanget, vädrar lite i luften och sedan fnyser hon. Hennes kroppsspråk talar tydligt för vad hon känner, min lilla lya är alldeles för spartansk för hennes smak.

När hon synat varenda vinkel stannar hon slutligen till, mitt på golvet. Sedan synar hon mig, uppifrån och ner, där jag sitter med ett fantastiskt stelt leende och håller andan. Men Nani ler minsann inte och det blir en sådan där pinsam tystnad. Jag gör ett tafatt försök till att bryta tystnaden och frågar hur hon trivs i Götet. Men det blir bara krystat och Nani har just ingen lust att tala om Götet utan fortsätter bara att stirra. Men så plötsligt vänder hon bort blicken, svansar ut i hallen och sätter sig vid ytterdörren igen. Jag sjunker ihop i soffan och känner mig liten. Väldigt liten. Inte mycket större än ett äpple hög.

Nani med husse. Ett kärt återseende.

Att smörja en diktator.

Jag fick en "Are you a good boyfriend-request" på Facebook idag. Jag valde att ignorera och låta det vara osagt. Men jag kom att tänka på just detta med pojkvänner, eller ex-pojkvänner närmare bestämt. Jag har väldigt goda relationer till alla min ex och umgås regelbundet med de flesta av dem. Men så har man ju sina favorit-ex. Jag har iaf det och till denna kategori hör Herr B, min första stora kärlek.

Herr B och jag träffades när jag var 15 och han var 20 och vi höll ihop i ca 4 år. Man blir ju rätt så sammansvettsade under en så lång tid och vi har många roliga minnen att prata om när vi ses.
Men för ca 1 år sedan träffade Herr B sin nuvarande flickvän Hanna och inget blev sig likt. Nej, Hanna bestämde sig nämnligen för att hata mig, vilket jag tyckte var lite synd, eftersom jag mer än gärna hade velat träffa henne, hon är ju ändå respektive till en av mina allra bästa vänner. Men Hanna vill alltså inte träffa mig och har dessutom bestämt att Herr B inte heller ska göra det.

När jag frågar Herr B om han tänker acceptera denna bestämelse så svarar han bara att han inte vill ha något bråk, han "orkar inte", säger han. Så jag bestämmer mig för att ta saken i egna händer, men sådana här maktmissbrukarfasoner måste det lirkas med försiktigt!

Jag gör lite reserch och finner snart att Herr B:s egna lilla diktator, liksom jag, gillar att blogga. Se där ja, vi har något gemensamt! Kanske kan jag hitta en eller annan spak att dra i, för att mjuka upp det lilla monstret och vad kan väl passa bättre än att läsa Hitlers egen "dagbok"?
Bloggen heter någonting med glitter och jag börjar att läsa.

Varje inlägg har en rosa rubrik och avslutas sedan med den sockersöta signaturen "Go-flikkan".
Här finns ett inlägg från nyår där Hanna sammanfattar vad som hänt under det gångna året och hon berättar öppenhjärtligt att hon lärt sig diska och panta burkar under 2007. Det är ju en fin liten merit, tänker jag. Hon skriver "Schitt va ja har blivit mogen asså *ler*" och *ler* gör hon tydligen rätt så ofta, i varje mening närmare bestämt. *Fnissar* gör hon också.

Ok, det är inget verbalt underbarn vi har att göra med, det kan vi ju konstatera. Men vad har jag då att trycka på? Hur skall jag få Hitler att tänja lite på besöksreglera i fånglägret? Vad ska det lilla odjuret smörjas med, så att säga?

Jag lägger ner, ger upp mitt försök att bli tjenis med denna tjej. Vi skulle förmodligen inte ha så mycket att prata om, i vilket fall som helst och dessutom kommer ju Herr B trots allt och hälsar på lite titt som tätt, när inte hon är med. Han smygringer från jobbet ibland också och då pratar vi gamla minnen.

Länge pratar vi.

In your face, Hanna-panna!

Pladder.

Igår kom Amanda på besök och vi tog ett varv på stan för lite shopping. Jag hittade bomullstops på Åhléns och det är ju en trend som håller i sig, bomullstops alltså. Dessutom känns ju vitt bara så rätt, såhär på vårkanten.

Efter shoppingen tar vi en kaffe på Brända Bocken och diskuterar ett gemensamt problem, nämnligen konsentrationssvårigheter. Amanada påstår att det har med ointresse att göra, att man helt enkelt inte har lust att koncentrera sig eller lyssna och "stäger av" när det blir för ointressant. Själv vill jag ju gärna tro att jag inte kan rå för det, jag liksom bara svävar iväg, fastnar som i en glasbubbla och blir helt okontaktbar för omvärlden. Folk påpekar ofta detta för mig och hur respektlöst dom anser det vara. Vi är väldigt konsentrerade när vi talar om detta, men efter en stund övergår ämnet till något annat och passionen i samlalet svalnar något.

Jag tittar ut genom dom stora fönsterrutorna, ut mot torget och jag ser någon gå förbi som påminner mig om en gammal barndomsvän. Jag undrar vad han gör nu? Jag tänker på när jag var liten. Jag tänker på galonisar och actionhjältar. Vad var det för superkrafter He-man hade nu igen? Och visst var väl den där tigern han red på grön? Jag vänder mig mot Amanda för att fråga, men hon pratar om någonting annat och jag kommer av mig, tappar bort vad det var jag skulle säga. Jag låter henne prata vidare och försöker istället komma på vad medlemmarna i Turtles hette. Ibland tränger några ord från Amandas pladder in i mina öron och jag kommer av mig igen. Jag tänker att Amanada har fel, att det inte alls har med ointresse att göra. Nej, det är något annat som kommer ivägen för konsentrationen. Någon som bara pratar och pratar, så att det inte ens går att tänka.

Amanda.

Sanningens ögonblick.

Så bar det av till Örebro för att gå på Hjalmars.

Jag var helt övertygad om att mamma hade lurat med mig på pensionärsbuskis, men ack så fel jag hade. En suverän föreställning med mycket sång och musik, jätteduktiga skådespelare och helt otroliga dansare. Med andra ord, en mycket underhållande show. Helt klart över förväntan.

Tack lilla mor!

Hjalmars Revy, Örebro.

Är jag tydlig nog?

Eftersom min goda vän, vi kan kalla henne Lisa, har listat ut att inlägget med rubriken "Andra inlägget, första skrivkrampen" handlar om just henne, så har hon nu börjat oroa sig över att även andra ska lista ut att det är henne det berör eller att inlägget på något vis skall misstolkas. Därför vill jag nu klargöra att hon INTE lever i någon missär eller blir misshandlad av sin sambo. Att jag, med min livliga fantasi, är nära att ringa polisen, när mina vänner i själva verket har en mycket trevlig stund, är ju liksom lite av komiken i det hela, skulle man kunna säga. Men här råder skillda meningar hurvida det framgår tillräckligt tydligt i texten. Alltså, om det råder några som helst tvivel kring detta så kan jag framföra att Lisa och hennes sambo har, som alla andra par, sina vardagsduster, men är förövrigt mycket lyckliga tillsammans (tro på fan det, när man kan vända världskrig till älskog inom loppet av en halvtimme!) "Ska man inte kunna ha lite hedligt makeup sex utan att det kommer ut i media?" säger Lisa bedrövad, när hon ringer upp redaktionen för upprättelse. Och lite annat ploj gnäller hon också om, men det väljer jag att ignorera.

Lisa och hennes sambo talar ut om rykterna, skammen och hur dom hittade tillbaka till kärleken igen.

(OBS! Bilden är arrangerad och "Lisa" heter i själva verkat något annat)

Jämna plågor.

Jag har stoppat i mig otaligt med värktabletter, värmt vetekudden gång på gång och duschat varmt, varmt, varmt. Alltsammans helt utan resultat. Nu sitter jag här, jämförbar med ett stopplyse, fortfarande med en outhärdlig värk. Snart går jag på limtuben.

Det finns dock en liten grej som jag, mitt i allt elände, faktiskt glatt mig åt denna dag.
När jag loggar in på facebook så har jag nämnligen (hör och häpna!) ett nytt mail i inkorgen.
Avsändaren är David Morales och i brevet står att läsa, jag citerar:

"men shit vilken skön blogg! garvar fortfarande efter make-up-sex-inlägget...

du får nu äran att bli den andra bloggen som jag lägger till som bokmärke!

det är lite analys a la seinfeld o nära/icke-pretto a la Shulman.

Gillar dig!"

Tack som satan, för detta fina omdömme! Jag har verkligen ingenting emot att bli jämförd med Schulman, som jag faktiskt anser vara ett litterärt geni. Sedan att David själv inte kan stava till just Schulman och inte heller lägger speciellt stor vikt vid att sätta stor bokstav i ny mening etc, ignorerar jag totalt i detta sammanhang! Detta är ju faktiskt en rätt så skön blogg och radbrytningar är ju Morales en riktig fena på. Det är tanken som räknas, som jag lite fyndigt brukar säga. Tack, tack, tack! Jag gillar dig också, David. Gillar, med stort G.

David kommer härmed att favoriseras!

Förlåt, David, men jag kunde inte låta bli. Det är svårt att behålla ödmjukheten efter ett så fint omdömme! Och jag vet att du kan stava till Schulman.

Diskbråck och Jägarbiff.

I morse vaknade jag med en otrolig smärta i ryggslutet. Det gjorde så jävla ont att jag fick rulla mig ur sängen och ner på golvet, där jag blev sittade i 5 minuter innan nästa ansats, för att ta mig ut till badrummet. Det blev till att ringa chefen för sjukanmälan.

Vid 12-tiden ringer Tommy och frågar om vi ska luncha och efter att ha suttit blickstilla i samma position i 3-4 timmar så är man rätt uttråkad, så jag bestämmer mig för att göra ett försök till detta. Vi gör upp att ses utaför Restaurang Pigall tvärs över gatan, så det blir nära och bra. Tommy står på andra sidan vägen och iaktar min robot-walk, när jag kommer gående runt knuten. Han har ett stort flin i fejan. "Hej, hej" säger jag. "Du ser jävligt dum ut" säger Tommy. Med betoning på jävligt. Sedan går vi in på restaurangen.

Pigall är en liten lunchrestaurang i 50-talsstuk, dit sådana som Hjärtrud och Britta går och äter husmanskost. Jag beställer Jägarbiff och med ett stadigt grepp om lunchbrickan tar jag ett djupt andetag, håller andan och går sedan i sidled, sakta, sakta bort mot bordet där Tommy redan har slagit sig ner. Det tar sin tid innan jag kommit tillrätta i stolen och Tommy, som är mycket road över hela situationen, sitter och fnittrar som en liten flicka. Jag tänker att om jag hade kunnat ta mig upp ur stolen igen, så hade jag hellre gjort sällskap med Ernst borta i hörnet. Farbrorn med isterbanden och den fantastiska överkamningen. "Det är någon form av ischias" ojar jag mig, "...om inte värre, diskbråck kanske?" Jag tuggar i mig min Jägarbiff och spiller en hel del svampsås på tröjan. Sedan dricker vi kaffe och talar om livet i allmänhet, oss själva i synnerhet och det blir en riktigt trevlig liten lunch.

Hundra meter och fem trappor senare sitter jag, giktbruten och stel, i Tommys soffa och tittar på reprisen av Melodifestivalen. Tommy spelar gitarr och det blir svårt att urskilja vilka toner som är tommys och vilka som kommer från Carolas bystiga barm. Ja, där sitter jag och gnäller, mitt i en cocktailbricka fylld av schlagersnittar och trubadurtilltugg. "Jag ger mig fan på att det är diskbråck" suckar jag. Men Tommy bara klinkar på sin gura, den obrydde saten. Vem vet, kanske har jag mer gemensamt med Hjärtrud och Britta än vad man från början hade kunnat ana?

Tommy, alltid på allerten, det måste man vara med hans yrke!

Min kära mor ringer (det händer att hon gör det) men denna gång är det inte för att högläsa tv-tablån. Nej, hon ringer för att tala om att hon har köpt två biljetter till Hjalmars Revy i Örebro och att jag tydligen kan skratta mig lycklig, för jag ska minsann få föja med! Förutom själva föreställningen, så ingår i biljettpriset, bussresa t/r och trerätters middag. "Det kommer att bli såå roligt det här!" kvittrar hon "Man blir som en helt ny människa!" Och det kan jag mycket väl tänka mig. När jag återvänder från detta lilla galej så kommer jag förmodligen att:

1. Ha nya vänner, med namn som Hjärtrud eller Britta...
2. ...plus minst fem olika resept på spettekaka.
3. Kunna ALLA låttexter från Lasse Stefanz "40 ljuva år!".
4. Samt gå på en hel del begravningar framöver.

Hjärtrud och jag blir brevvänner och vi skriver på riktigt papper, med bäckpenna och allt! Hädan efter blir det bussresor på diverse dansbandskvällar, ett och annat duttande på bingobrickor och medlemskap i "Vitsippans syförening". Ja, detta ser jag sannerligen fram emot!

Nästa veckas skivtips?

Har du tröttnat på din Lamborghini eller kanske bara känner för att spendera alldeles för mycket pengar på något onödigt? Då kanske denna glittrande lilla skapelse kunde bli en tjusig nykomling i leksakslådan? £21 000 får du punga ut, vilket motsvarar ungefär 285 000 kronor, sedan är den din! Med sina 430 diamanter och lurar i vitt och rosa guld är iDiamond troligen världens dyraste iPod.

Om man i stället köper en Mp3-spelare på Clas Ohlsson och väljer att fokusera på den lilla prylens ändamål, så kan man spara lite kosing. En favorit i mina lurar är just nu Brother Ali med sin senaste platta (som förvisso har lite drygt ett år på nacken) men för er som missat den, köp köp köp! Eller kör med fildelning som alla andra och du får ännu fler guldtior över att stoppa i spargrisen. Nåväl, plattan heter iaf The Undisputed Truth och favoritlåten är Uncle Sam Goddamn.

Linda rekommenderar!

Här kommer yllekoftan!

Menvafan, det där är ju ingen yllekofta! Men visst är den snygg? Gorgeous. Satt och slösurfade lite på internet ("webben") då jag hamande på sidandsally.com Där hittade jag detta fina fodral, som kommer från Miss Sixty, kostar 899 riksdaler och finns att köpa här. Våren närmar sig ju med stormsteg så se även till att införskaffa ett par schyssta sneakers! Kalla mig fantasilös,
men dessa Converse All Starklassiker är superfräscha tycker jag och passar tamejtusan till ALLT! Jag tänker t ex ha dom till sommarklänningen här ovan och capish! så har man fixat en skön streetstyle och är klar för stan, även denna sommar! (Kanske t om en yllekofta på det!) Dojorna blir dina för femhundralappen.



Från yllekofta till helyllekille.

Vad hände egentligen med Alfons?
Vad gör han nu? Hur gammal är han? Pluggade han vidare? Taxerad inkomst? Brotsregister? Familjeförhållanden?

En fallen stjärna?

Andra inlägget, första skrivkrampen.

Bloggångest indeed!
Ok, eftersom jag, trots min menlösa karaktär och ständigt kluvna hårtoppar, faktiskt har ett liv utanför denna blogg och således även ett jobb att sköta, så kommer det minsann inte bli några tio-uppdateringar-om-dagen här inte! Inte ens fem. Bortförklaring numero dos: Just idag har inget världsomspännande inträffat.
Nåväl, jag kan ju bjussa på en skön liten incident som inträffade för ett par veckor sedan.

En god vän ringer mig en kväll och vill ha lite stöttning och råd gällande en ännu olöst konflikt, hon och hennes sambo befunnit sig i under en tid. Ett problem i problemet är att han, enligt henne, helt utom förmåga till kommunikation reagerar med att bli rosensasande, hur hon än försöker konfrontera honom.
Min vän och jag diskuterar en stund och innan vi lägger på så ger jag henne mina bästa lyckönskningar, men påpekar att hon gärna får ringa igen om hon behöver prata mera.

Det går bara en dryg halvtimme så ringer telefonen igen, med samma nummer i displayen.
Jag svarar, men får inget svar tillbaka. Efter ett antal "hallå?!" slår det mig att hon förmodligen ringt upp utan sambons vetskap, just för att hon vill att jag ska få höra hur illa han verkligen beter sig! Jag hör hur han pratar i bakgrunden, så jag lutar mig helt enkelt tillbaka och lyssnar. Ljudet blir allt sämre och till sist kan jag bara urskilja ett fåtal ord, men jag kan höra på deras tonfall att konflikten har börjat svalna, så jag bestämmer mig för att lägga på. Men då! Precis när jag ska till att avsluta "samtalet", hör jag hur min vän gråter! Hon liksom snyftar och gnyr, på ett väldigt obehagligt sätt, så jag spetsar mina öron så till den milda grad, för att kunna uppfatta vad som försegår på andra sidan.

Snyftingarna blir allt högre och min puls lika så. "Nu händer det!" tänker jag "Han slår henne och hon har naturligtvis ringt upp i nödvärn, för att en gång för alla få slut på den missär hon lever i!!" Att dom hade sina duster visste jag ju, men att det var såhär illa hade jag aldrig kunnat ana!

Med luren tryckt mot örat fumlar jag febrilt i handväskan efter mobiltelefonen, får panik och kan inte för allt i världen minnas numret till larmcentralen. Vilket är tur, för 10 sekunder senare övergår min väns gnyende till högljuda stön och nu är dom två, ett i falsett och ett mer basbetonat. Sedan blir det tyst.

Dom skönsjungande turturduvorna hade nått finalen. Hastigt lägger jag på luren och sedan sitter jag där, som frusen till is sitter jag där, i säkert 5 minuter. Någon hade i stundens hetta förmodligen satt sig på luren och kommit åt återuppringningsknappen. Det var väl en sabla tur att inte senast slagna numret gick till svärmor då.

Makeup sex i all ära, bara jag slipper höra!

Det var ett jävla tjat!

Efter mindre noggrannt övervägande, men ett jävla tjat från höger och vänster, har nu även jag skaffat mig en blogg.

Ok, vad har då jag att komma med, tänker ni? (och jag själv, i synnerhet!!) Har jag något att tillföra bloggvärlden, denna oas av redan så många gånger nämnda -och för den delen uttjatade -åsikter om precis allt? Detta myller av överpretantiösa mobilfoton på "dagens outfit" och varenda jävla svenssons frukosttallrik. Kommer jag kunna undvika detta i min blogg? Troligtvis inte. But who cares? Ingen kommer någonsin att slå Schulman på fingrarana när det kommer till bloggande, eller?!

I vilket fall som helst, eftersom jag inte har den blekaste vad jag ska skriva om, eller varför jag ska blogga över huvud taget, så får det bli som det blir -och det får bli lite av varje. A Swedish smorgasbord, skulle man kunna säga. Skall dock göra mitt yttersta för att detta inte ska förvandlas till någon modeblogg, även om jag med stor sannolikhet kommer lägga ut en och annan prisvärd yllekofta när det beger sig.

Alltså, eftersom jag ännu inte vet hur jag jag ska skilja mig från mängden, så kommer ni tillsvidare här kunna läsa alltifrån när jag föddes i farsdörrn, till aktuellt dagsfärska pinsamheter, som jag och människor i min omgivning åstakommer. Här gottfolk, kommer mitt bidrag till spridningen av den nya folksjukdommen, bloggoholic. Håll tillgodo!

Swedish smorgasbord.