Igår kom Amanda på besök och vi tog ett varv på stan för lite shopping. Jag hittade bomullstops på Åhléns och det är ju en trend som håller i sig, bomullstops alltså. Dessutom känns ju vitt bara så rätt, såhär på vårkanten.
Efter shoppingen tar vi en kaffe på Brända Bocken och diskuterar ett gemensamt problem, nämnligen konsentrationssvårigheter. Amanada påstår att det har med ointresse att göra, att man helt enkelt inte har lust att koncentrera sig eller lyssna och "stäger av" när det blir för ointressant. Själv vill jag ju gärna tro att jag inte kan rå för det, jag liksom bara svävar iväg, fastnar som i en glasbubbla och blir helt okontaktbar för omvärlden. Folk påpekar ofta detta för mig och hur respektlöst dom anser det vara. Vi är väldigt konsentrerade när vi talar om detta, men efter en stund övergår ämnet till något annat och passionen i samlalet svalnar något.
Jag tittar ut genom dom stora fönsterrutorna, ut mot torget och jag ser någon gå förbi som påminner mig om en gammal barndomsvän. Jag undrar vad han gör nu? Jag tänker på när jag var liten. Jag tänker på galonisar och actionhjältar. Vad var det för superkrafter He-man hade nu igen? Och visst var väl den där tigern han red på grön? Jag vänder mig mot Amanda för att fråga, men hon pratar om någonting annat och jag kommer av mig, tappar bort vad det var jag skulle säga. Jag låter henne prata vidare och försöker istället komma på vad medlemmarna i Turtles hette. Ibland tränger några ord från Amandas pladder in i mina öron och jag kommer av mig igen. Jag tänker att Amanada har fel, att det inte alls har med ointresse att göra. Nej, det är något annat som kommer ivägen för konsentrationen. Någon som bara pratar och pratar, så att det inte ens går att tänka.
Efter shoppingen tar vi en kaffe på Brända Bocken och diskuterar ett gemensamt problem, nämnligen konsentrationssvårigheter. Amanada påstår att det har med ointresse att göra, att man helt enkelt inte har lust att koncentrera sig eller lyssna och "stäger av" när det blir för ointressant. Själv vill jag ju gärna tro att jag inte kan rå för det, jag liksom bara svävar iväg, fastnar som i en glasbubbla och blir helt okontaktbar för omvärlden. Folk påpekar ofta detta för mig och hur respektlöst dom anser det vara. Vi är väldigt konsentrerade när vi talar om detta, men efter en stund övergår ämnet till något annat och passionen i samlalet svalnar något.
Jag tittar ut genom dom stora fönsterrutorna, ut mot torget och jag ser någon gå förbi som påminner mig om en gammal barndomsvän. Jag undrar vad han gör nu? Jag tänker på när jag var liten. Jag tänker på galonisar och actionhjältar. Vad var det för superkrafter He-man hade nu igen? Och visst var väl den där tigern han red på grön? Jag vänder mig mot Amanda för att fråga, men hon pratar om någonting annat och jag kommer av mig, tappar bort vad det var jag skulle säga. Jag låter henne prata vidare och försöker istället komma på vad medlemmarna i Turtles hette. Ibland tränger några ord från Amandas pladder in i mina öron och jag kommer av mig igen. Jag tänker att Amanada har fel, att det inte alls har med ointresse att göra. Nej, det är något annat som kommer ivägen för konsentrationen. Någon som bara pratar och pratar, så att det inte ens går att tänka.
Amanda.
3 kommentarer:
Ja, jag tyckte du såg lite frånkopplad ut när jag babblade på där ett tag. Undra på det när du hade fullt upp att tänka på vad vad turtles gubbarna heter:)/Amanda
Leonardo, michelangelo, rafael och donatello.. =o) Om du inte kom på de tänkte jag.. hehe
Ja du fröken He-mans tiger hette minsann Battle Cat när han var i sin "stridsform". Tänker du på Hi(ghway) man så är det antingen Johnny Cash, Kris Kristofferson, Weylon Jennings eller Willie Nelson. Either way, hoppas du inte grubblat hela dagen =). Puss o kram, Bertil
Skicka en kommentar