Finfrämmande.

Inte mycket större än ett äpple hög, skuttar hon in i min hall. Dvärgpincherkorsningen Nani. Hon gör sig till, viftar på svansen och lådsas att hon är glad över att se mig. Men när husse Rikard gått och stängt dörren bakom sig är det andra takter som gäller.

Demonstrativt sätter hon sig vid ytterdörren och som för att tydliggöra sitt missnöje ytterligare, så börjar hon även att yla. Och hon ylar för allt vad hon är värd. Nej, i mitt umgänge har hon minsann inte hamnat av sin fria vilja och det ska jag ha klart för mig. Jag känner mig lite stött och går ut i vardagsrummet, slår på tv:n och sätter mig i soffan.

Tillslut tystnar det ute i hallen och efter ytterligare en stund så kommer den lilla primadonnan intrippandes i vardagsrummet. Med nosen i vädret tar hon tar ett varv i rummet, kollar av möblemanget, vädrar lite i luften och sedan fnyser hon. Hennes kroppsspråk talar tydligt för vad hon känner, min lilla lya är alldeles för spartansk för hennes smak.

När hon synat varenda vinkel stannar hon slutligen till, mitt på golvet. Sedan synar hon mig, uppifrån och ner, där jag sitter med ett fantastiskt stelt leende och håller andan. Men Nani ler minsann inte och det blir en sådan där pinsam tystnad. Jag gör ett tafatt försök till att bryta tystnaden och frågar hur hon trivs i Götet. Men det blir bara krystat och Nani har just ingen lust att tala om Götet utan fortsätter bara att stirra. Men så plötsligt vänder hon bort blicken, svansar ut i hallen och sätter sig vid ytterdörren igen. Jag sjunker ihop i soffan och känner mig liten. Väldigt liten. Inte mycket större än ett äpple hög.

Nani med husse. Ett kärt återseende.