I morse vaknade jag med en otrolig smärta i ryggslutet. Det gjorde så jävla ont att jag fick rulla mig ur sängen och ner på golvet, där jag blev sittade i 5 minuter innan nästa ansats, för att ta mig ut till badrummet. Det blev till att ringa chefen för sjukanmälan.
Vid 12-tiden ringer Tommy och frågar om vi ska luncha och efter att ha suttit blickstilla i samma position i 3-4 timmar så är man rätt uttråkad, så jag bestämmer mig för att göra ett försök till detta. Vi gör upp att ses utaför Restaurang Pigall tvärs över gatan, så det blir nära och bra. Tommy står på andra sidan vägen och iaktar min robot-walk, när jag kommer gående runt knuten. Han har ett stort flin i fejan. "Hej, hej" säger jag. "Du ser jävligt dum ut" säger Tommy. Med betoning på jävligt. Sedan går vi in på restaurangen.
Pigall är en liten lunchrestaurang i 50-talsstuk, dit sådana som Hjärtrud och Britta går och äter husmanskost. Jag beställer Jägarbiff och med ett stadigt grepp om lunchbrickan tar jag ett djupt andetag, håller andan och går sedan i sidled, sakta, sakta bort mot bordet där Tommy redan har slagit sig ner. Det tar sin tid innan jag kommit tillrätta i stolen och Tommy, som är mycket road över hela situationen, sitter och fnittrar som en liten flicka. Jag tänker att om jag hade kunnat ta mig upp ur stolen igen, så hade jag hellre gjort sällskap med Ernst borta i hörnet. Farbrorn med isterbanden och den fantastiska överkamningen. "Det är någon form av ischias" ojar jag mig, "...om inte värre, diskbråck kanske?" Jag tuggar i mig min Jägarbiff och spiller en hel del svampsås på tröjan. Sedan dricker vi kaffe och talar om livet i allmänhet, oss själva i synnerhet och det blir en riktigt trevlig liten lunch.
Hundra meter och fem trappor senare sitter jag, giktbruten och stel, i Tommys soffa och tittar på reprisen av Melodifestivalen. Tommy spelar gitarr och det blir svårt att urskilja vilka toner som är tommys och vilka som kommer från Carolas bystiga barm. Ja, där sitter jag och gnäller, mitt i en cocktailbricka fylld av schlagersnittar och trubadurtilltugg. "Jag ger mig fan på att det är diskbråck" suckar jag. Men Tommy bara klinkar på sin gura, den obrydde saten. Vem vet, kanske har jag mer gemensamt med Hjärtrud och Britta än vad man från början hade kunnat ana?
Vid 12-tiden ringer Tommy och frågar om vi ska luncha och efter att ha suttit blickstilla i samma position i 3-4 timmar så är man rätt uttråkad, så jag bestämmer mig för att göra ett försök till detta. Vi gör upp att ses utaför Restaurang Pigall tvärs över gatan, så det blir nära och bra. Tommy står på andra sidan vägen och iaktar min robot-walk, när jag kommer gående runt knuten. Han har ett stort flin i fejan. "Hej, hej" säger jag. "Du ser jävligt dum ut" säger Tommy. Med betoning på jävligt. Sedan går vi in på restaurangen.
Pigall är en liten lunchrestaurang i 50-talsstuk, dit sådana som Hjärtrud och Britta går och äter husmanskost. Jag beställer Jägarbiff och med ett stadigt grepp om lunchbrickan tar jag ett djupt andetag, håller andan och går sedan i sidled, sakta, sakta bort mot bordet där Tommy redan har slagit sig ner. Det tar sin tid innan jag kommit tillrätta i stolen och Tommy, som är mycket road över hela situationen, sitter och fnittrar som en liten flicka. Jag tänker att om jag hade kunnat ta mig upp ur stolen igen, så hade jag hellre gjort sällskap med Ernst borta i hörnet. Farbrorn med isterbanden och den fantastiska överkamningen. "Det är någon form av ischias" ojar jag mig, "...om inte värre, diskbråck kanske?" Jag tuggar i mig min Jägarbiff och spiller en hel del svampsås på tröjan. Sedan dricker vi kaffe och talar om livet i allmänhet, oss själva i synnerhet och det blir en riktigt trevlig liten lunch.
Hundra meter och fem trappor senare sitter jag, giktbruten och stel, i Tommys soffa och tittar på reprisen av Melodifestivalen. Tommy spelar gitarr och det blir svårt att urskilja vilka toner som är tommys och vilka som kommer från Carolas bystiga barm. Ja, där sitter jag och gnäller, mitt i en cocktailbricka fylld av schlagersnittar och trubadurtilltugg. "Jag ger mig fan på att det är diskbråck" suckar jag. Men Tommy bara klinkar på sin gura, den obrydde saten. Vem vet, kanske har jag mer gemensamt med Hjärtrud och Britta än vad man från början hade kunnat ana?
Tommy, alltid på allerten, det måste man vara med hans yrke! 
1 kommentar:
Tackar vet jag Onsdagar på Pigalle.. Stuvade makaroner och världens godaste köttbullar!!!!!=o)
Skicka en kommentar