Andra inlägget, första skrivkrampen.

Bloggångest indeed!
Ok, eftersom jag, trots min menlösa karaktär och ständigt kluvna hårtoppar, faktiskt har ett liv utanför denna blogg och således även ett jobb att sköta, så kommer det minsann inte bli några tio-uppdateringar-om-dagen här inte! Inte ens fem. Bortförklaring numero dos: Just idag har inget världsomspännande inträffat.
Nåväl, jag kan ju bjussa på en skön liten incident som inträffade för ett par veckor sedan.

En god vän ringer mig en kväll och vill ha lite stöttning och råd gällande en ännu olöst konflikt, hon och hennes sambo befunnit sig i under en tid. Ett problem i problemet är att han, enligt henne, helt utom förmåga till kommunikation reagerar med att bli rosensasande, hur hon än försöker konfrontera honom.
Min vän och jag diskuterar en stund och innan vi lägger på så ger jag henne mina bästa lyckönskningar, men påpekar att hon gärna får ringa igen om hon behöver prata mera.

Det går bara en dryg halvtimme så ringer telefonen igen, med samma nummer i displayen.
Jag svarar, men får inget svar tillbaka. Efter ett antal "hallå?!" slår det mig att hon förmodligen ringt upp utan sambons vetskap, just för att hon vill att jag ska få höra hur illa han verkligen beter sig! Jag hör hur han pratar i bakgrunden, så jag lutar mig helt enkelt tillbaka och lyssnar. Ljudet blir allt sämre och till sist kan jag bara urskilja ett fåtal ord, men jag kan höra på deras tonfall att konflikten har börjat svalna, så jag bestämmer mig för att lägga på. Men då! Precis när jag ska till att avsluta "samtalet", hör jag hur min vän gråter! Hon liksom snyftar och gnyr, på ett väldigt obehagligt sätt, så jag spetsar mina öron så till den milda grad, för att kunna uppfatta vad som försegår på andra sidan.

Snyftingarna blir allt högre och min puls lika så. "Nu händer det!" tänker jag "Han slår henne och hon har naturligtvis ringt upp i nödvärn, för att en gång för alla få slut på den missär hon lever i!!" Att dom hade sina duster visste jag ju, men att det var såhär illa hade jag aldrig kunnat ana!

Med luren tryckt mot örat fumlar jag febrilt i handväskan efter mobiltelefonen, får panik och kan inte för allt i världen minnas numret till larmcentralen. Vilket är tur, för 10 sekunder senare övergår min väns gnyende till högljuda stön och nu är dom två, ett i falsett och ett mer basbetonat. Sedan blir det tyst.

Dom skönsjungande turturduvorna hade nått finalen. Hastigt lägger jag på luren och sedan sitter jag där, som frusen till is sitter jag där, i säkert 5 minuter. Någon hade i stundens hetta förmodligen satt sig på luren och kommit åt återuppringningsknappen. Det var väl en sabla tur att inte senast slagna numret gick till svärmor då.

Makeup sex i all ära, bara jag slipper höra!